Bortom ord: Kontext i det japanska språket

Podcastmanus

Ben: Välkommen tillbaka till ”Språkens historia”. Jag heter Ben. Och idag reser vi till Östasien för att utforska ett språk som fascinerar och, ärligt talat, skrämmer många av oss: japanska. Min vanliga programledarkollega Clara är borta, så jag är jätteglad över att få sällskap av en ny expert. Välkommen till programmet, Sarah.

Sarah: Hej Ben, det är jättekul att vara här. Och du har rätt, ”skrämmande” är ordet de flesta använder när de ser en japansk mening för första gången. Den ser ut som en vacker men ogenomtränglig mur av tecken.

Ben: Precis! Det verkar som att man måste lära sig tre olika språk bara för att läsa en enda mening. Det finns de här komplexa, bildliknande tecknen, sedan några kurviga och några skarpa, kantiga. Var ska vi ens börja nysta i det här?

Sarah: Det är en perfekt utgångspunkt. Det är inte tre språk, utan tre skriftsystem som fungerar tillsammans i harmoni, som en verktygslåda. Först har vi kanji, de komplexa tecknen som lånats från kinesiskan. De representerar hela idéer, som 山 för ”berg”. De utgör substantiven och verbstammarna – kärnan i betydelsen.

Ben: Okej, byggstenarna. Och de andra två?

Sarah: De är klistret. Det kurviga skriftsystemet är hiragana. Det är fonetiskt, vilket betyder att varje tecken är en stavelse, som ”ka”, ”shi”, ”to”. Det hanterar allt det grammatiska – verbändelser, partiklar, sådant som inte har en kanji. Sedan har vi katakana, det kantiga. Det är också fonetiskt, men dess huvudsakliga uppgift är för utländska lånord. Så ditt namn, ”Ben”, eller ordet ”kaffe”, skulle skrivas med katakana.

Ben: Wow, så en enda mening kan väva samman alla tre för att utföra olika uppgifter. Det är faktiskt väldigt effektivt när man tänker efter.

Sarah: Exakt. I meningen ”Jag dricker kaffe” skulle orden ”jag” och ”dricker” kunna vara kanji, de grammatiska delarna skulle vara i hiragana och ordet ”kaffe” i katakana. Det ser avskräckande ut, men det är ett briljant visuellt system.

Ben: Så när man väl har bestigit det där berget till skriftsystem, blir grammatiken lättare? Jag har hört att den är helt bakvänd jämfört med engelskan.

Sarah: ”Bakvänd” är ett bra ord för hur det känns i början! Engelskan är Subjekt-Verb-Objekt: ”I eat an apple.” Japanskan vänder på det till Subjekt-Objekt-Verb: 「私はりんごを食べます」 (Watashi wa ringo o tabemasu), vilket bokstavligen översätts till ”Jag äpple äter”. Verbet kommer alltid allra sist.

Ben: Så hur vet man vad som är subjekt och vad som är objekt om ordföljden är så flexibel?

Sarah: Det är magin med partiklar. De är små korta ord som kommer efter ett substantiv för att tala om vilken roll det har i meningen. Så, wa markerar ämnet, och o markerar objektet. Det är som att varje ord har en liten etikett som förklarar vad dess uppgift är. Ordföljden kan ändras, men etiketterna håller betydelsen tydlig.

Ben: Det är fascinerande. Det är en helt annan logik. Utöver det tekniska har japanskan rykte om sig att vara otroligt artig. Hur är det inbakat i själva språket?

Sarah: Du tänker på keigo, eller hedersspråk. Det är kanske den mest kulturellt väsentliga delen av språket. Det är ett komplext system av ordförråd och verbformer som ändras beroende på vem du pratar med. Att tala med sin chef skiljer sig fundamentalt från att tala med en vän eller en kund.

Ben: Så det är mer än att bara säga ”herr” eller ”fru”?

Sarah: Åh, mycket mer. Det finns former för att upphöja personen du talar med, och andra former för att ödmjuka dig själv. Till exempel skulle du inte använda samma verb för ”att äta” när du pratar om att din chef äter jämfört med när du själv äter. Det är ett system byggt på att visa respekt för social hierarki och att upprätthålla harmoni.

Ben: Det låter som ett minfält för den som lär sig! Låt oss reda ut en annan vanlig missuppfattning. Många i västvärlden klumpar ihop kinesiska och japanska. Hur besläktade är de egentligen?

Sarah: Det är en enorm missuppfattning. De tillhör helt olika språkfamiljer. Ja, japanskan lånade sitt skriftsystem, kanji, från Kina, men där slutar likheten. Det är som att engelskan använder det latinska alfabetet men inte är ett romanskt språk som franska eller spanska. Kinesiska är ett tonspråk, där tonhöjden i din röst helt ändrar ett ords betydelse. Japanska är inte ett tonspråk; det har en mer subtil tonaccent, vilket gör uttalet förvånansvärt enkelt för den som lär sig.

Ben: Så, ljudet är faktiskt en av de enklare delarna?

Sarah: Absolut. Det har fem rena vokalljud, precis som spanskan – 'a, i, u, e, o' – väldigt konsekventa. Det är en riktig gåva till den som lär sig.

Ben: Vi har sett hur japansk kultur har spridits globalt genom anime och manga. Hur har det påverkat språket?

Sarah: Oerhört. Ord som kawaii (söt) eller sugoi (fantastiskt) är kända över hela världen. Men det går åt båda hållen. Japanskan är briljant på att låna och anpassa engelska ord och skapa något nytt. De kallar det wasei-eigo, eller ”japan-tillverkad engelska”. Ett bra exempel är salaryman för en kontorsarbetare, eller ordet mansion, som i Japan inte betyder en enorm herrgård, utan en modern lägenhet.

Ben: Aldrig! Så om du letar efter en ”mansion” i Tokyo letar du egentligen bara efter en lägenhet. Vilka andra unika, uttrycksfulla drag har språket?

Sarah: Min favorit måste vara dess rikedom på onomatopoetiska ord. Det finns ord för ljud, men också för tillstånd. Zaa-zaa är ljudet av kraftigt regn. Men waku-waku är känslan av förväntansfull spänning, och kira-kira beskriver något som gnistrar eller glittrar. Det ger en otrolig textur och livfullhet som ofta är svår att översätta.

Ben: Så för att sammanfatta, vi har ett språk med ett mångbottnat skriftsystem, en grammatik med verbet på slutet, ett djupt system av inbyggd respekt och ett otroligt uttrycksfullt ordförråd. Vad är det viktigaste en nybörjare bör förstå för att verkligen fatta grejen?

Sarah: Det är att japanskan är ett högkontextspråk. Det som lämnas osagt är ofta viktigare än det som sägs. Det finns ett berömt koncept som kallas 「空気を読む」 (kūki o yomu), vilket bokstavligen betyder ”att läsa luften”. Det handlar om att förstå situationen, de sociala signalerna, den outtalade meningen. Att lära sig japanska handlar inte bara om att memorera ord; det handlar om att lära sig att uppfatta världen ur ett mer nyanserat, indirekt och harmoniskt perspektiv.

Ben: Sarah, det här har varit en otrolig djupdykning. Du har förvandlat något som verkade skrämmande till något logiskt och vackert. Tusen tack för att du var med oss.

Sarah: Det var ett nöje, Ben. Hej då allihopa!

Ben: Hej då.