Kinas många talspråk

Podcastmanus

Ben: Välkommen tillbaka till "Språkens historia" med Vocafy. Jag heter Ben och är här med Clara. Idag tar vi oss an ett språk som talas av över en miljard människor. Eller... gör vi det? Clara, låt oss prata om "kinesiska".

Clara: Jag är så glad att du formulerade det så, Ben. För det första och viktigaste att förstå är att det egentligen inte finns ett enda språk som heter "kinesiska". Det vi kallar kinesiska är i själva verket en språkfamilj, där många av språken skiljer sig lika mycket från varandra som spanska från italienska eller franska.

Ben: Vänta, är det sant? Så om någon från Peking träffar någon från, säg, Shanghai, kan de inte bara... prata med varandra på sina modersmål?

Clara: Ofta kan de inte det, de förstår inte varandra alls. Personen från Peking talar troligtvis mandarin. Personen från Shanghai kanske talar ett wu-språk. Grammatiken är annorlunda, ordförrådet är annorlunda, uttalet är helt annorlunda. Det är inte som att jämföra en brittisk och en amerikansk accent; det är som att jämföra två helt olika språk.

Ben: Det är helt otroligt. Hur kan ett så stort land som Kina ens fungera med en sådan språklig mångfald? Det måste finnas en röd tråd.

Clara: Det finns det, och det är en av de mest briljanta lösningarna i mänsklighetens historia: skriftsystemet. Även om talspråken är ömsesidigt obegripliga, har de i århundraden alla delat samma skrivtecken. Så talaren från Peking och talaren från Shanghai kanske inte förstår ett ord den andre säger, men de skulle kunna skriva meddelanden till varandra och förstå dem perfekt.

Ben: Så tecknen representerar idéer eller ord, inte bara ljud.

Clara: Precis. Tecknet för "häst" är till exempel 馬. På mandarin skulle du uttala det mǎ. På kantonesiska, ett annat stort kinesiskt språk, skulle du säga máah. Ljuden är helt olika, men betydelsen av den skrivna symbolen är identisk. Detta gemensamma skriftspråk har varit limmet som hållit ihop den kinesiska kulturen i årtusenden.

Ben: Okej, så vi har den här familjen av olika talspråk som förenas av ett enda skriftsystem. Vilket av dessa språk är det som de flesta av oss tänker på som "kinesiska"?

Clara: Det är mandarin, eller Pǔtōnghuà, vilket betyder "det gemensamma språket". Det är det officiella språket i Folkrepubliken Kina, Taiwan och Singapore. Med nästan en miljard modersmålstalare är det världens mest talade modersmål. Alla på det kinesiska fastlandet lär sig det i skolan, så det fungerar som landets sanna lingua franca.

Ben: Och de andra då? Vilket annat stort språk skulle vi kunna ha hört talas om?

Clara: Den andra globala tungviktaren är kantonesiska, eller Yuè. Det är språket i Hongkong, Macao och stora delar av Guangdongprovinsen. På grund av historiska migrationsmönster är det lika troligt att du hör kantonesiska som mandarin om du besöker ett Chinatown i London, Sydney eller San Francisco. Det har ett enormt kulturellt avtryck genom Hongkong-film och matkultur.

Ben: Så mandarin och kantonesiska är de två stora. Men det finns andra, eller hur?

Clara: Ja, många andra. Det finns wu, som talas i och runt Shanghai. Det finns min, språket i Fujianprovinsen, som har många egna dialekter, som hokkien, som är mycket viktiga i hela Sydostasien. Sedan har du hakka, xiang, gan... vart och ett med tiotals miljoner talare och en rik historia.

Ben: Det här är en mycket mer komplex bild än jag någonsin kunnat föreställa mig. För den som vill lära sig, vad är den största utmaningen när man tar sig an något av dessa språk? Jag har hört att det är tonerna.

Clara: Tonerna är definitivt det första stora hindret för talare av icke-tonala språk som engelska. En enkel stavelse som "ma" på mandarin kan betyda "mamma", "hampa", "häst" eller "att skälla", helt beroende på vilken tonhöjd du använder. Att få tonerna fel kan leda till en del... väldigt förvirrande eller roliga missförstånd.

Ben: (Skrattar) Jag kan tänka mig det. "Jag skulle vilja rida på din mamma" istället för "din häst".

Clara: Det händer! Men även om tonerna och de tusentals tecknen är utmanande finns det en stor fördel för den som lär sig: grammatiken är otroligt enkel. Det finns inga verbböjningar – inget "jag går, han går, vi gick". Det finns inga grammatiska genus eller kasus. På många sätt är meningsbyggnaden väldigt rättfram. När du väl kommit över den första chocken med toner och tecken kan det kännas förvånansvärt logiskt att bygga meningar.

Ben: Så, om vi ser på framtiden, kommer mandarin bara att sluka alla dessa andra språk i Kina?

Clara: Det är den stora debatten. Regeringen främjar starkt mandarin för nationell enighet, och språket är definitivt dominerande i media och utbildning. Men det finns också en växande rörelse för att bevara regionala språk som kantonesiska och shanghainesiska som viktiga delar av den lokala identiteten och kulturen. Det är en klassisk spänning mellan nationell enighet och regionalt kulturarv.

Ben: Så, för att sammanfatta: om någon säger att de "lär sig kinesiska", så lär de sig nästan säkert mandarin. Men den verkliga historien är att de lär sig en gren av en enorm och mångfaldig språkfamilj, som alla är sammanlänkade av ett gemensamt, uråldrigt skriftsystem.

Clara: Det är en perfekt sammanfattning. Det är en språklig värld som är mycket rikare och mer komplex än de flesta inser. Att förstå denna mångfald är det första steget för att verkligen uppskatta Kinas kultur och historia.

Ben: Det här har varit otroligt upplysande. Clara, tack för att du har guidat oss genom den sanna historien om de kinesiska språken.

Clara: Det var ett nöje, Ben. Det är ett ämne som är lika djupt som det är fascinerande.